Att hitta tillbaka till sitt sanna jag
Ju mer jag läker, desto mer inser jag att läkning till stor del handlar om att avlära sig det vi en gång lärde oss. Att långsamt tömma vår kopp på allt det som aldrig tillhörde oss från början.
Vi föds till den här världen rena, nära den villkorslösa kärleken och vårt sanna jag. Men under livets gång börjar vår kopp fyllas. Den fylls med föreställningar, osanningar och tankar om vilka vi är och vilka vi borde vara. Vi lär oss hur vi ska bete oss, vad som förväntas av oss och vilka delar av vår personlighet som är accepterade. När vi gör ”rätt” får vi beröm och när vi gör ”fel” blir vi tillrättavisade eller straffade. Sakta börjar vi anpassa oss för att passa in, bli älskade och känna tillhörighet.
Kanske plockar vi också upp en sorg eller ilska som aldrig var vår att bära. Kanske tillhörde den vår mor eller far, men som barn förstår vi inte alltid skillnaden mellan våra egna känslor och andras. Vi börjar ta ansvar för det som egentligen tillhör någon annan och lär oss att bära andras känslor som om de vore våra egna.
Sedan kommer de kritiska orden, som pilar skjuts de mot våra hjärtan och lämnar spår. 🏹 Vi upplever orättvisor, svek och trauman som vi samlar på oss och lägger i vår kopp. För att skydda oss börjar vi bygga sköldar mot smärtan. Vi packar ned våra svåraste känslor i en låda och gömmer den under sängen, i hopp om att aldrig behöva öppna den igen.
Med tiden kanske vi stänger hjärtats dörrar alltmer. Vi blir försiktigare med vår tillit och mer skeptiska till kärleken och andra människor. Vi har inte alltid fått lära oss att möta våra känslor, förstå dem eller navigera genom dem. Inte heller hur vi kan betrakta våra tankar utan att låta dem styra våra liv.
Och koppen fortsätter att fyllas. Den som en gång var tom och ren är nu fylld av gamla berättelser, kritiska röster, sorg och skyddsmekanismer. Lager efter lager har lagts ovanpå det barn vi en gång var.
Att tömma koppen
För mig handlar läkning om att våga börja tömma koppen. Att dra fram den gamla lådan under sängen och försiktigt öppna den, så att ljusets strimlor får falla över allt det som länge legat gömt. Att våga betrakta, känna och möta det gamla med kärlek och förståelse. Att acceptera det som varit och långsamt släppa taget om det som inte längre behöver följa med.
Allt vi har upplevt är en del av vår historia, våra skrivna blad. Erfarenheterna har format oss, men de behöver inte fortsätta definiera vilka vi är. Genom läkningen kan vi börja urskilja vad som verkligen tillhör oss och vad vi en gång tog på oss för att överleva, bli accepterade eller känna oss älskade.
Ur det gamla kan en ny visdom växa fram. En djupare förståelse för oss själva, för andra människor och för kärlekens natur. Precis som ormen ömsar sitt gamla skinn kan vi lämna gamla lager bakom oss. Inte för att förneka vår historia, utan för att låta den bli en källa till visdom snarare än något som fortsätter att tynga våra hjärtan.
Att återvända till kärleken
Kanske är det just detta som är en del av människans resa. Att få uppleva livet genom dess många lager och genom erfarenheterna hitta tillbaka till kärleken, visdomen och vårt sanna jag.
För när vi möter det som inte är kärlek börjar vi också förstå vad kärlek verkligen är. När vi ser osanningen blir sanningen tydligare. Genom ljuset och mörkret, glädjen och sorgen, rädslan och kärleken får vi möjlighet att upptäcka vad det innebär att vara människa.
Och kanske handlar läkningen inte om att bli någon ny, utan om att långsamt återvända till den vi var innan världen lärde oss vilka vi skulle vara.
Så töm din kopp. Behåll det som du vill behålla och släpp det som tynger ditt hjärta. Låt erfarenheterna bli till visdom och låt kärleken få ta större plats i ditt liv.
Du får skriva om gamla kapitel, välja nya vägar och skapa en berättelse som kommer från ditt hjärta.
För du är författaren till ditt eget heliga liv. Och ditt hjärta kommer att leda dig hem.
Sussie Mellstedt
