NÄKTERGALENS SÅNG

Det var en gång en fågelunge som föddes fri.
Hon kvittrade glädjesånger på kvällarna.
Hon hade vingar som kunde ta henne till obegränsade horisonter.
Hon var vacker och hade färgstarka fjädrar och bar sitt hjärta på bröstet.

Hon var född till en flock av andra gamar som hade sina fötter bundna i kedjor till burar.
De var fängslade av sin egen mardröm av lidande.

Alla som omgav gamen fick sina vingar brända, det var priset för att få tillhöra.

För varje slag, förnedring, ilskeutbrott, kritik och manipulation skapades en kedjering som band fågelungens fötter till buren.
Allt skedde bakom stängda dörrar.

”Sluta kvittra! Det låter hemskt!” beordrade gamen.
”Var inte så färgglad. Vidrigt! Du ska vara grå.
Det är DITT fel att jag är fastkedjad.
Det är din skuld att bära alla de saker jag utsätter dig för.
Du ska bli fastkedjad som mig.”

Gamen tålde inte fågelungens frihet, skönhet eller livsglädje.
Det brann till i gamen.

”Jag ska använda mina ord för att förtrolla dig till min egen mardröm.
Du ska lida som jag.”

Sakta matade gamen fågelungen med orden.

”Svälj!”

”Men jag vill ju dig bara väl.”

Fågelungen som föddes in i flocken svalde orden och sakta skapades kedjan på fågelungens fötter och bands till en egen bur.

Fågelungen växte upp till en vacker näktergal.
Hjärtat på bröstet slutade aldrig påminna henne om sanningen och hon flög ut på äventyr i världen.
Och det viskade stärkande ord längs vägen.

”Ingen kan släcka min glöd”
”Jag kom inte hit för att spela liten”
”Följ hjärtat”
”Stå i ditt ljus”

Elden i själen brände ned alla falskheter.
Modet knöt upp alla kedjeringar.
Färgen kom tillbaka i vingarna.
Hon mindes vem hon var.
Hon mindes skönheten, glädjen och friheten.

Så en dag slet näktergalen av kedjan.
Hon mindes sin sång av frihet.

Hon läkte sina vingar och lämnade den mörka salen av burarna.
Ekot av gamarna ebbade ut.

Än idag kan man höra Näktergalen sjunga de vackraste sånger på skogens nätter fylld av sagor och visdomar.

Fri som vinden, vild som skogen och kraftfull som elden själv.
Såsom hon alltid var menad att vara. 🪶